När jag såg The Hunger Games på bio för sisådär 1,5 år sedan lämnade jag salongen lite besviken. Kanske var det på grund av allt jag hört om hur fantastisk den var. Kanske satte jag på mig mina kritiska glasögon och letade fel utan att det var min mening. I vilket fall fastnade den inte på mig som jag hade hoppats att den skulle göra, även om jag hade problem att hitta några större fel.

Det som däremot fastnade var soundtracket.

Musiken som jag lyssnar på när jag städar, diskar, promenerar och åker buss består nästan uteslutande av film- och tv- spelsmusik. Det är liksom min grej. Det ska vara instrumentalt och jävligt episkt.

James Newtorn Howards musik har jag inte hört speciellt mycket av bortsett från enskilda track från Peter Pan, Disneys Atlantis och Skattkammarplaneten (ååh Skattkammarplaneten).

I The Hunger Games hittade jag mitt rysningsmaterial i tracket "Horn of Plenty".

 

I fredags var jag och såg The Hunger Games: Catching Fire med Jessica. Det stod mellan den och Thor: The Dark World, och i efterhand är jag jäkligt nöjd att jag inte tjatade till mig Thor.

Jag vet inte exakt vad som gjorde Catching Fire så mycket bättre i mina ögon än sin föregångare. Det jag vet är att det är film nummer två som har övertygat mig att läsa böckerna.

Och det här med musiken alltså, damn. Musiken tillsammans med det häftiga visuella.

Jag vet inte hur många gånger jag ryste, petade på Jessica och visade mina knottriga armar. Till slut tittade vi bara på varandra och log varenda gång den episka musiken drog igång. Jag fick till och med tårar i ögonen vid ett tillfälle och det ska fan till med en hel del innan musik gör det med mig.

 

Andra filmen vände helt enkelt upp och ned på pannkakan. Kanske tyckte jag om den så mycket för att det äntligen kändes som att första filmens skelett äntligen fick täcktas av ett lager kött.

Nu önskar jag bara att det kan bli 2014 någon gång så att jag får se den här kroppen täckas av lite hud. Och förhoppningsvis lite kläder runt 2015, så att vi kan få se den traska runt i världen utan att frysa.

 

Nu när jag har spårat ur och allt kan jag ju avsluta med lite episk musik.

 

 

Idag gjorde jag blåbärssoppa och slogs av tanken på att hälla den över armen i stället för att dricka den. Jag vägde för och nackdelar och kom fram till att jag allra helst ville hälla den över armen, så jag gjorde det.

Och smetade den på badrumsväggen när jag blev nyfiken på hur det skulle se ut.

Och fotograferade det. 

Nu sitter jag bara här och är konstigt nöjd med mig själv.